Någon bilintresserad svensk som inte känner till Volvos gamla familjebil 240? Nej, knappast. Den här bilen var så folklig som det bara var möjligt och den blev till en riktig storsäljare som efterträdare till 140-serien som den ersatte. Det här var inte en bil för den som gillade sportiga linjer, eller överhuvudtaget något som liknade något annat än en låda. Nej, här var det andra egenskaper som värderades högre. En Volvo 240 köpte man för att den var trygg, ekonomisk – och svensk, då den tillverkades i Göteborg. Vidare var den numera klassiska modellen mycket lättmekad och var man bara lite normalt händig kunde man många gånger byta ut vissa komponenter själv. Det var en vanlig syn på vägarna och dessutom var det en populär körskolebil, då den kunde ses hos nästan varje trafikskola i Uppsala, Stockholm, Göteborg – ja, helt enkelt över hela landet.
Hur var det med körglädjen då? En 240 av standardmodell (där modellbeteckningen GL var vanligast) var långt ifrån en racer. Motorn levererade 112 hästkrafter och i en tung bil som denna blev inte fartresurserna direkt hisnande. För den som önskade mer styrka kom det dock andra modeller som livade upp det hela lite. En GLT-modell som gav runt 130 hästar rullade ut ur fabriken, följd av en turbo-version på ”hela” 155 hästkrafter. Med turbon gick det att avverka sträckan 0 till 100 km/h på runt 9 sekunder, vilket var hyfsat kvickt på den här tiden – i synnerhet för en familjebil. Det fanns också en ”snikmodell” med tillägget DL, som var sparsamt utrustad och hade en klenare motor (samt en 4-växlad låda där de andra hade 5 inklusive överväxel).
Utrymmena i bilen var mycket goda. En familj om 4-5 personer åkte riktigt bekvämt i 240:n och den svalde en hel del bagage. Allra bäst var det förstås att äga kombiversionen; där gick det att få plats med det mesta. Volvo låg dessutom långt fram vad gäller säkerhet, där stolarna gav bra stöd åt hela kroppen och 3-punktsbälten var standard. Bilens kulörer svängde efter modet, men fortfarande kan man se en och annan orange 240 som vittnar om en svunnen tid.
I jämförelse med dagens bilar är en Volvo 240 ganska trög att ratta omkring på vägarna. Det här märks särskilt i stadsmiljö, där avsaknaden av servostyrning gör att det blir lite av en kamp när det ska svängas åt något håll. Bromsgnissel var något man fick lära sig att leva med som Volvo-ägare vid den här tiden, eftersom det var något som drabbade de flesta bilar. Det här var så vanligt att det inte var många som tog någon direkt notis om det.
En Volvo 240 är inte så eftertraktad begagnad idag, med vissa undantag. Hittar du exempelvis ett välvårdat exemplar av en 240 Turbo, överväg då att slå till!
